Efter att ha läst både Sally Rooney och Tone Schunnesson i höstas, så har min törst efter nutida samhällsskildringar försiktigt börjat växa. Blir annars omoget ointresserade av böcker som ges ut med mig själv som målgrupp (samtida människa) och som det “pratas om”. Men jag har jobbat emot den dryga impulsen och insett att jag älskar att läsa om saker jag kan relatera till. Njuter när karaktärerna i Trion går till ett fik på Surbrunnsgatan med “gammal inredning”, författaren beskriver det inte något mer, men jag vet att det är café valands, för jag brukade fika där innan det såldes och man rev ut all den vackra inredningen från 40-talet och gjorde om det till ett katt-café. Ni fattar, enkel bekräftelse. Det finns såklart en djupare poäng med att läsa samtida litteratur som jag börjat inse: att känna sig sedd av texten, att karaktärerna brottas med samma existentiella-kris som en själv, ta del av den samtida kulturen osv. Jag skrattar faktiskt åt mig själv för att ofta jag gått runt och tänkt, helt allvarligt: “varför skrivs det inga böcker om folk som är 20-nånting och kämpar med vuxenlivet” när det är de enda som ges ut? Och det enda jag läst sen gymnasiet är fantasy och sånt jag köpt på antikvariat? Riktigt korkad.
Så med Trion kastade jag mig glatt in redo att bli underhållen på det där intima sätt som bara en riktigt nutida bok kan. Vilket jag blev tills ungefär halväggs in sen blev jag ledsen, besviken och upprörd. Det finns en risk med det där intima, det kommer för nära, jag blir för påverkad.
Något som också kan ha påverkat är hypen kring boken, som blivit såld till 7 olika länder redan innan den svenska utgivningen. Sättet att ta till sig sådana böcker är liknande det av en klassiker. När man börjar med en klassiker så kanske man tänker “okey nu ska jag se, whats the big deal, varför har just denna bok av alla böcker hyllats i så många år”. Man blir lite skeptisk, förväntar sig storverk och läser kanske boken onödigt hårt. För mig brukar detta resultera i att jag antingen hatar eller älskar den. Exempel Flugornas herre: absolut avskydde, Räddaren i nöden: helt fantastisk. Med en bok med mindre press på sig finns det ingen anledning att ta i lika hårt. Det finns inget litteraturkanon man vill göra uppror mot, ingen trend man vill vara motvalls, ingen kulturskribent som man vägrar hålla med, boken får stå för sig själv. Det kanske bara är jag som är jättelätt påverkad men tycker det är ett stort problem.
Som tur var pratade en varg söker sin podd om just detta problem angående Trion att den fått alldeles för hårda recensioner för en debut, och jag bestämde för mig själv att om jag läser denna bok så ska det var helt förutsättningslöst. Tycker jag lyckades helt ok.
Det är en rolig tvist i inledningen, den börjar i framtiden och resten av berättelsen är en tillbakablick på 2010-talets Stockholm. Man kommer bort från den ibland tvångsmässiga och tråkiga samhällskritik som denna typ av böcker annars lätt har. Det blir ett nostalgiskt skimmer över Stockholmsskildringen, det är också en rolig tankelek vad kommer man att minnas av idag om 20år? I Trions fall så är det tydligt, det är relationerna man minns, mer specifikt det där konstiga triangeldramat man hade under ca ett år.
Det är kul att läsa i början, det handlar om överklassen i Stockholm, om klasskillnader, skildrat odramatiskt och verkligt så som det ofta ter sig på ett personliga plan. Man går på dejt med någon vars föräldrar köpt en lägenhet åt den som en “investering”. En ny kompis i klassen visar sig vara en arvtagare till Wallenberg. Midsommarfester är alltid på ett gigantiskt skärgårdslandställe osv. Man skrattar med, ibland kanske man ger ett litet tjuvnyp i stil med “din pappa ska skjutas när revolutionen kommer” men varför fokusera på individen det är ju det strukturella som räknas.
Det är den “relativa fattigdomen” som Hugo och August upplever när det jämför sig med Thora den tredje i trion. Thora som är från det absoluta toppskiktet i samhället. Jag tycker det är roligt hur den tar sig utryck hos Hugo, jag känner igen mig, som ett litet skoskav då och då. Ibland blir det jobbigt att beställa mat när dom är på semester tillsammans i Paris för Thora har valt en för dyr lunchrestaurang. Men det blir aldrig en större intrig, vilket jag tycker är bra det passar att ha i bakgrunden i denna berättelse.
Jag tror det som gjorde att jag blev så ivrig av att läsa denna bok till en början var att den erbjöd en trevlig alternativ till ens egna liv att vara i en stund. Det var härligt att leva sig in i deras kärleksintrig, det var ärligt skildrat om relationer, utan att bli för ställningstagande plakat polly töntigt. Karaktärerna klev utanför gängse normer på ett lättsamt sätt, det fick bara vara. Relationer korsar varandra, betyder olika vid olika tidpunkter och i olika former. Sen är Thora också verkligen min typ av tjej <3 stöddig och rik.
När trion börjar krackelera så tappar också boken sin tjusning för mig. Det faller itu inte på ett dramatiskt och spännande sätt utan utdraget och fegt. Absolut trovärdigt och säkert sånt som händer på riktigt, men jag vill inte läsa om det för den sakens skull. Hedman skapar något intressant och eggande för att sen mala ner det fantasilöst. Jag kan inte njuta av det bitterljuva när det går i kras, jag är för irriterad. Verkligheten gör sig påmind, det äventyrligt och annorlunda, relationer som inte är bundna till specifika former är för svårt, för krångligt. Sönderfallet, hade behövts skildras med mer nerv för att göra det intressant. Eller så är jag bara tjurig, jag blev ju känslomässigt berörd och rekommenderar boken, den är inte svår att ta sig igenom, absolut läsvärd. Tror det är för att när det är en samtidsskildring så säger den något om mig och mitt liv som jag kanske inte vill höra. Vad som stör mig mest i denna bok är hur alla karaktärer pratar om politk. Jag är trött på att läsa om o-pålästa vänstermänniskor som gnäller om andra vänstermänniskor, politk bara som ett ställningstagande i stunden, något som aldrig känns verkligt. Det får va nog, nästa samtida roman jag läser ska vara en facklig-organisering på ett lager.