Okej såhär är det,
jag fick ett ryck att jag ville läsa Anne Carson, att jag bara läst en bok av henne som jag älska och vad var det att vänta på tills jag hamna framför en till bok av henne? Så jag tog tag i saken gick in på bibliotekets hemsida och lånade hem alla böcker av hennes som fanns. Insikt: det är så lätt och smidigt och bra att låna böcker på bibliotek? Ärligt hade glömt bort det. Kan inte komma på senast jag lånade så mycket böcker som jag gjort den senaste månaden. Men har också vart rik och shoppingglad på antikvariat i många år. Men nu är jag student igen så har hittat tillbaka, så onödigt att äga massa böcker. Eller såhär man läser mycket mindre om man måste köpa alla böcker man vill läsa, hög ribba och så vidare.
En av dom böcker som jag låna hem var Red doc > som är en fristående fortsättning på Autobiography of Red skriven 15 år efter sin föregångare. Jag läste den först på svenska, men var inte riktigt nöjd, det underfundiga, lite dryga sätt som Carson skriver på fanns inte där, finessen var borta. Kvar var en lång dikt som mest pågick, som det kan bli ibland, det var stundvis intressant men jag greps inte om man säger så.
Sen laddade jag ner original versionen på engelska och läste om. Det blev mycket bättre. En till nygammal insikt: det är ännu enklare och smidigare att hitta böcker på nätet. Det funkar nästan alltid att bara googla “bok titel” + pdf. Sen finns ju typ scribd som har allt, men var inne på deras hemsida nu och det kosta nästan 9$ i månaden. Jag är glad att jag inte är en sån som måste “hålla i boken för att kunna läsa den”. Alltså det är supertrevligt med böcker irl, men en amerikansk YA måste man ju inte känna doften av för att kunna ta in. Och inte heller Anne Carsons poesi tydligen, obs likställer dom inte.
Boken tar sin början många år efter händelserna i Autobiography of Red. Geryon är en ensam man, en herde över en flock bisonoxar. Berättelsen kommer igång med att en ny karaktär vid namn Ida och en välbekant Heracles kraschar in i Gs liv. Båda sprittsprångande. Heracles heter nu Sad but Great, kallas för Sad och är en krigsskadad veteran med ptsd. Dom åker på en roadtrip till ett behandlingshem, och sen till Gs döende mor. Allt sker i ett rasande tempo vilket är härligt, det finns en otrolig rörelse framåt hela tiden. Det lättar upp den ibland luddiga dikten, hänger man inte med i en passage är man ändå snart förbi den. Och det är svårt att läsa AC, det är litterära referenser som går mig över huvet, invecklade resonemang och syftningar, och det är poesi. Vilket jag inte är så van att läsa. Men det är hela tiden väldigt vackert, så tröttnar man på att försöka förstå exakt vad som händer kan man läsa högt för sig själv istället och tjusas av rytmen och orden i sig själva.
Det finns flera faktorer till denna känsla av fart. Formen är som i Autobiography of Red en dikt som pågår tills det blir en roman minus det essäistiska inslagen. Tighta kolumner för det mesta , såhär ser mitt favoritstycke ut:
Detta stycke har inget med storyn att göra blir bara så imponerad, tänka att kunna pressa ihop en sådan historisk fakta till vacker dikt och säga så mycket med så lite.
Dialogen är ännu hetsigare, och det tog några omläsningar av första sidan för att fatta, men sen! Jag blir fnissig av att läsa den, kan inte precisera vad jag tycker är så kul men såhär ser den ut:
Så snabbt, älskar slash.
Sen är det historien i sig, ingenting verkar ha hänt G sen slutet på förra boken, han har läst ut alla band av spaning på den tid som flytt men det är kanske det ända man får reda på som läsare. Vid ett tillfälle frågar Sad vad som hände med Gs bok, hans självbiografi som han alltid höll på med. G svarar kort att han la ner den för det hände ändå inget i hans liv, sen skrattar båda. Historien känns som en slangbella som under många år dragits bakåt för att i sekunden vi kliver in i den snärta igång. Det är som en provokativ kommentar till Proust.
Medans jag slungas framåt i berättelsen där varje ögonblick känns viktigt och fyllt av mening börjar jag tänka på vad som hänt med allt som skärts bort. Allt det i livet som inte är poetiskt vackert och pregnant. Kanske är det bara så att allt det AC väljer lysa strålkastarljuset på fylls med mening på grund av hennes litterära talang. Kanske är det en Duchamp-effekt. Allt kan göras till stor konst om det hängs upp på rätt plats och på rätt sätt.
Det som högg till när G berätta att han lagt ner sin bok utvecklas till en större sorg över den tid som bara går, en sorg över det faktum att stora delar av ens liv bara händer. Filmen Moonlight är ett annat väldigt bra exempel på denna känsla. Jag var helt förstörd efter att ha sett den, att dom i slutändan träffades igen gjorde det smärtsamt tydligt att Chiron slösat bort så många år av sitt liv ensam i Atlanta. På samma sätt blir farten i denna berättelse ett vittne om ett tidigare stillastående liv. Nu kan man ju uppröras olika mycket över sånt, men det är något återkommande i queera berättelser; om liv som går till spillo av tidens gång. Folk som inte lever ut sitt sanna jag, missar sina chanser, är i otakt med den dom älskar. Alla minns väll den där reklamen för adressändring om en förlorad älskare i paris haha det är exakt det jag pratar om.
Jag ska inte uttala mig för förtroget om Proust då jag inte läst honom, men man skulle kunna säga att han och AC tacklar detta problem med tiden från två helt olika håll. Proust försöker minnas allt, föreviga allt medans AC kastar sig fram i tidens rasande gång. En våg som obönhörligt rör sig framåt.
Jag skrattade när jag läste en intervju med henne angående denna bok i Ny times, hon gjorde ett otroligt dampigt intryck. Kan inte rekommendera artikeln den var ganska töntig och AC framstår som olidligt jobbig, så läs den med överseende om du gör det. Men det här var kul:
The most animated moments in my discussions with Carson came when she spoke about boredom, which she can’t stand. (“I will do anything to avoid boredom,” she once wrote. “It is the task of a lifetime.”) When she writes, she has a constant drive to feel as if she’s doing something new with every sentence.
Det märks i hennes texter. Jaja, kanske tjatat på för mycket om att det går snabbt nu men det var det jag fastna för mest, jag avslutar med denna lilla bit ur boken:
Fast började tänka på Majakovskijs mer våldsamma beskrivning av tidens gång i ett moln i byxor nu så avslutar med den:
Med en kniv löpte midnatten amok
Rusade ikapp
och högg ner den flyende dagen.
Som den halshuggnes huvud från en stupstock
föll det tolfte slaget.
Okej tack hejdå.
Kul! Blev direkt intresserad av att läsa Carsson <3<3