Jag vill resa till Séte

Jag vill resa till Séte. Det började med att jag såg Agnes stränder (2008). Mer om den filmen någon annan gång men: Agnés Varda flyttar från Belgien till Séte i och med andra världskrigets upptrappning, och bor där på en båt med sina fyra syskon och föräldrar. I dokumentären får man en drömsk pittoresque bild av en sydeuropeisk hamnstad, särskilt ett område som heter La Point Courte, vilket senare kommer bli namnet på Vardas första film. En film som enligt wiki är starten på den franska nya vågen, spännande!

Jag vill se den, tänkte skriva att den säkert är omöjlig att få tag i om man inte vill ge alla sina pengar till criterionchanel men nu gjorde jag en snabb sökning på världens motståndskraftigaste torrent hemsida och hittade den direkt. Piratebay sviker aldrig.

Iallfall, först trodde jag att Séte låg på Frankrikes nordatlant kust eftersom Belgien ligger precis ovanför, vilket spelade in perfekt i mina dagdrömmar om att åka längs franska atlantkusten, se Mont-Saint-Michel världens sjukaste slott-ö? Äta svingott; ostron och skaldjur, dricka krispiga viner, ragga på surfare och att jag föreställt mig att det säkert är jättebilligt där för att det inte är rivieran? Har säkert fel men vill inte veta om det är falskt.

DOCK ligger Séte inte alls på den kusten så glöm det där.

Som ni ser är Séte vid ett helt annat hav, i Languedouc! Så det får kanske bli två resor.

När man ser Varda filmen så håller dom på med något slags asmaxat tornerspel i den staden, där man ror stora båtar mot varandra och på varje båt finns en fyra små plattformar där gondoljären skulle stå, fast istället står en “riddare” (?) med lans och sköld och försöker peta ner rivaliserande båten. “Water jousting” Vatten tornerspel?

Hur som, det ser urdumt ut:

(screens från Agnés stränder)

Nu har jag läst på lite om denna “sport” som tydligen är en uråldrig tradition för människosläktet, romarna, de gamla grekerna till och med forntida Egypten (ca2380år före kristus!!!!)) höll alltså på med denna water jousting. Efter Romarrikets fall var det i Frankrike under medeltiden som denna ädla sport fick sin rennäsans. Séte verkar ha varit sportens högborg sedan 1600-talet. Jag gissar att det var fransmännen som gjorde sporten så gullig med vita kostymer, båtmössor och en hel orkester som sitter i en båt bredvid och trummar när någon ramlar i. Här är en toppen video på det.

Riktigt smal sidenote men när jag skriver detta får jag upp ett minne från en One-piece film (den bästa fyi: Baron Omatsuri and the Secret island) där det har ett båt race som känns lika dumt som denna sport.

AJA, Séte iallafall jag hade inte tänkt på staden särskilt mycket men idag hitta jag en dikt på internet skriven av Paul Valéry: Le cimetière marin / Kyrkogården vid havet. Titeln i sig tilltalar mig enormt, vill alltid gå till stranden och kyrkogårdar när jag är utomlands. Den var tyvärr superlång (24 stycken 6 rader i varje) tragglig engelsk översättning (fransk från början såklart). Letade upp en svensköversättning som var på 4 stycken och när man ställde den svenska och engelska översättningarna mot varandra blev det mer klarhet och jag kunde ta till mig den bättre. Valéry skrev den om en riktig kyrkogård vid havet som ligger i Séte, där han också ligger begraven, som verkar hur vacker som helst. Dikten nämns också snabbt i Agnes stränder, en gammal konstnär läser upp en bit av den (och har döpt sitt hus till Villa High noon).

Här är de styckena som finns på både engelska och svenska (om man vill läsa hela engelska)

The dead are well here, hidden in this earth
That keeps them warm, dries out their mystery.
High Noon above, unstirring Noon
Conceives itself, and satisfies itself . . .
Whole head and perfect circling crown,
I am the secret change in you.

There’s no one else but me to hold your fears!
My doubt, my limits, my remorse,
Are your great diamond’s fatal flaw . . .
But in their marble-heavy night
A formless people at the roots of the trees
Has slowly taken up your cause.

They dissipated in a heavy absence,
The red clay drank the whiteness of their kind,
Their gift for life flowed out into the flowers!
Where are the kindly phrases of the dead,
The individual art, the singular souls?
Now larvae spin where tears once formed.

The piercing cries of tickled girls,
The lashes, the teeth, the moistened eyes,
The charming breast that plays with fire,
The yielding lips suffused with blood,
The final gifts, the hands withholding them
All go into the earth, and back in play!

Den växer på mig! Men det är svårt att få ett grepp om en dikt som är så lång. Hitta två andra engelska översättningar (denna och denna) och kan inte bestämma mig för vilken jag gilla mest. Lite konstigt att Gösta Tillander väljer dom fyra stycken som inte rör vid havet över huvudtaget. Dikten avslutas vackert med en uppmaning att leva (från den andra översättningen jag hitta:

The wind awakes!…to try and live is next!
A breath immense opens and shuts my text,
powdery foam springs daring from the rocks!
Fly, fly away my sun bedazzled pages!
Break waves, break, break rejoicing surges
over this tranquil roof where doves’ sails peck in flocks.